Sylvi – ”Teater, passion och kön”

Hej Dan Henriksson, chef på Klockriketeatern. I veckan hade ni ett seminarium om ”Teater, passion och kön” i samband med att pjäsen Sylvi spelas just nu på Klockriketeatern. Varför tog ni upp just dessa teman?

 

”Vi har i samtal med regissören ringat in passionen som den drivande kraften i pjäsen och vår föreställning. Det är som om Sylvi drabbats av en kraft, som försätter henne i ett annat tillstånd och leder till de ödesdigra handlingarna.

 

För en publik i vår samtid verkar det som om synen på kön och jämlikhet, på äktenskap, förändrats mest sedan pjäsen skrevs 1893. Men som det även konstaterades under seminariet behöver vi bara sträcka oss utanför det finska samhället för att se att liknande situationer lever kvar, tänk bara på arrangerade äktenskap, barnäktenskap eller på ”hedersmord” och så vidare.”

 

En annan fråga var om manusförfattaren, den kända Minna Canth, misstolkades under sin tid? Vad kom ni fram till och hur tror du att Minna Canth skulle tas emot idag?

 

”Minna Canth är en levande klassiker, hennes pjäser spelas kontinuerligt på finska scener, fast Sylvi är den kanske minst spelade pjäsen. Samtiden såg Canth som en aktiv och handlingskraftig kvinna. Hon var både ensamförsörjande konstnär och framgångsrik affärskvinna. Vi har kanske sett henne mest som en samhällsengagerad författare, medan Minna Maijala i sin nya biografi lyfter fram en mjukare sida, den känsligare konstnären.

 

Litteraturvetaren Kirsti Mäkinen pekade på de många unga kvinnoporträtten i produktionen. Canth intresserade sig för den unga kvinnans utveckling och hade själv en inre förståelse för den.

 

Mediaforskaren Anu Koivunen förde in diskussionen på frågor kring ”naturbarnet Sylvi”, som hon ser som en romantisk konstruktion. Sylvi är en produkt av sin tids kultur, men här tar hon en aktiv hållning.”

 

Sista punkten på programmet handlade om passion och brott. Sylvi i pjäsen kliver ju över samhällets gränser i passionens namn. Hur tolkar publiken hennes beslut?

 

”Föreställningen ger ganska många tolkningsmöjligheter. Mest diskuteras faktiskt det allra sista slutet, som är regissörens tolkning, mycket öppen och kittlande för associationer. Men dem ska man tala om efter att ha sett uppsättningen!” Avslutar Dan Henriksson.

                                                                                                                                                                                                                 Av: Hanna Isaksson